Catrin i USA

Sista söndagen i september for jag, tillsammans med sju andra tjejer, till Mount Rainier. Vi var uppe med tuppen, packade in oss i två bilar och lämnade ett regnigt Seattle. Det var många värdföräldrar som skrattade åt sina au pairer denna dag men vet ni vad? Chi fick de! För ju närmre vi kom, desto mer sprack det upp. Underbart va? Vi svettas istället för frös men det är väl inget att klaga på? Hade en mycket trevligt dag men kan fram till att jag ska dit igen, jag och Hannan. För en riktig hike, haha.

Åtta tjejer förbereder sig för att spendera några timmar i det vilda . . .

Before: Hanna, Dorianne, jag, Emma, Madelene, Angelica, Sandra & Malin



På G ;)


Ganska ballt moln.

Ganska ballt berg.


Gänget samlat!

Vi fick en ny kompis.



Kärlek!

Kisse-paus!


Mums på er!

Balla tjejer!

After. We did it!

Puss&kärlek till er ♥

Nej ni, nu tänkte jag att det var dags! Eller vad säger ni? Jag lever och har det super och är hemskt ledsen att jag inte delat med mig av alla glada dagar som jag varit med om. Men nu vet jag vad som ska till för att få er att kommentera, så om ni lovar att bättra er så kommer detta förmodligen aldrig att ske igen. Haha! 

Vet inte riktigt vart jag ska börja, jag har hinnit med en del på fem veckor ska ni veta. Jag har bland annat spenderat nio alldeles underbara, magiska, oförklarligt bra dagar i Kalifornien. Bästa resan i mitt liv är nog inte till att överdriva. Sitter och tittar på bilder och det enda jag kan göra är att le, fälla några tårar och ringa till Angelica och tjata. Vet inte hur jag ska tacka denna tjej för dagarna vi tillbringade tillsammans ♥ Det blev inte sämre när jag fick springa fram till Santa Monica Pier och krama om världens bästa Linn, pussa på världens finaste Max och avsluta resan tillsammans med tre av de finaste människorna i världen. Sen fick jag sällskap hem till Seattle där Joe hämtade upp oss och i Issaquah tog min fina, underbara värdfamilj emot oss med öppna armar. Jag är lyckligt lottad, det är en sak som är säker!

Under resans gång firade jag, tro det eller ej men jag bokstavligt talat firade, mina 6 månader i Amerikat. Kan ni tro det? Tiden springer iväg och nu är jag snart inne på månad nummer 7. Kan inte riktigt förstå det och vet inte riktigt hur jag ska tackla att jag är mer än halvvägs . . . Vill jag verkligen åka hem? Vad väntar mig när jag kommer hem? Aja, jag ska försöka att inte tänkta på det och leva i nuet, vilket inte är min starkaste sida men jag ska göra ett tappert försök.

När mina fina åkte hem så var det bara att torka tårarna och återgå till verkligheten, den verklighet som jag faktiskt lever i här och nu. Återgå till de underbara vänner som jag är så glad över att jag har här borta. Det var även dags att träffa två fina flickor som jag så länge haft kontakt med och vad ska man säga om dessa? Josefin och Stephanie, skönare tjejer får man leta efter. Punkt slut.

Vad mer har hänt? De finaste, bästa och härligaste värdbarnen i världen växer så att jag knappt hinner med. Hanky börjar verkligen bli en stor kille och lillebror utvecklas med stormsteg. Jag är så glad att jag hamnade här till slut, där jag hör hemma tillsammans med Sarah, Joe, Hank och Emmett. Sist men absolut inte minst Hillary Sis Brown som jag äntligen fick krama om i LA och som snart kommer hem för en helg, kan ni gissa vem som längtar? Jag tror att man har familj utspritt över hela världen, det gäller bara att hitta den. Det har jag gjort! Familj och vänner kan man aldrig få för mycket av men mamma, pappa, STOREBROR och alla andra där hemma, jag saknar er massvis!!!

Oj, detta blev en farlig massa text men nu lovar jag att det även ska bli en farlig massa bilder. Tänker inte göra ett inlägg för varje dag som gått som ni kanske kan förstå men jag lovar att ni ska få se det mesta. Hoppas att ni alla mår bra, vart ni än befinner er i världen. Puss&en förfärlig massa kärlek till er <3

M C med familj, ni finns i mina tankar varje liten stund ♥